ickemammorna.blogg.se

Man vet att man har det bra när man läser hur andra kan ha det. 

http://alskadeelsasresa.blogspot.se

Ha det gött, hej!

/O

Något som man läser och hör överallt och ingenstans är att föräldrar måste stötta och hålla med varandra inför sina barn. Man får inte säga emot varandra om barnet frågar om hen tex får gå ut och leka efter middagen. Om pappa säger nej så måste mamma hålla med annars kan barnet bli förvirrat eller något liknande. Föräldrarna måste visa att de tycker samma sak hela tiden och helst ska de ha pratat om det innan frågan ens dyker upp så att de vet vad de ska säga. Jag förstår inte detta. Kan någon tala om för mig varför det är så viktigt? Varför ska det alltid vara föräldrarna mot barnet, två mot en? Varför kan inte den ena ibland steppa upp för barnet och säga emot om de inte håller med vad den ena föräldern tycker? Det känns ofta som att föräldrarna isåfall grälar om det efter, inför barnet håller de alltid med varandra. 

Vad är det som är så farligt med att ge barn rätt i sak? Man är väl en familj där alla får komma till tals? Jag tycker att det är hemskt respektlöst att alltid vara två mot en. Och såhär känns det som att det alltid är, det spelar ingen roll hur gammal man blir. Sålänge man bor hemma är det föräldrarna mot barnen. 

Vad lär man barnen då, när de alltid får se att mamma och pappa håller alltid med varann och har alltid rätt. Eller snarare vad lär man dem inte? Om man aldrig visar sina barn att man kan tycka olika om saker så får de inte lära sig att hanter konfliker. Jag tror att många vardagsbråk med barn kunnat undvikas om föräldrar inte var så sjukt rädda för att ändra åsikt. "Ett nej är ett nej. Det måste barn lära sig. De ska inte tro att det går att tjata till sig saker" (missförstå inte det här nu. Jag menar inte att barnska få äta godis varje dag eller spela spel halva nätterna). Nej självklart inte men om man lär sig från början att tjata eller bråka är enda sättet att kanske eventuellt få sin vilja igenom, så är det klart att man tjatar eller blir frustrerad, åtminstone när man är gammal nog att tala för sig. Varför lär man inte barn att argumentera för sig istället?  att lösa dessa små varsagskonflikter tillsammans med sitt barn istället för att vara så auktoritär och dominant som föräldrar många gånger blir. Ibland får barnet kanske inte som den vill men med handen på hjärtat,  hur många av alla dessa 'får jag?"-frågor är orimliga? Jag skulle bli stolt om mitt barn kunde argumentera för sin åsikt och komma med bra idéer för att få sin vilja igenom. Dessutom tror jag att om man inte hela tiden håller på och säger nej 500 gånger om dagen (ofta) helt i onödan så blir det inte så mycket bråk de gånger man faktiskt känner att nej just det där får du faktiskt inte göra. Dessutom kan man med fördel lära sitt barn att respektera sina föräldrar, genom att respektera sitt barn. Istället för att skrika: om inte du slutar skrika så åker du in på ditt rum! Så kan man säga: jag får ont i öronen när du skriker och om du inte slutar så vill jag inte vara med dig, då går jag in i ett annat rum. 

Jag är övertygad om att ifall man uppfostrar sina barn med respekt och kärlek så är det vad man får tillbaka. Det många gör fel är att de tjatar på sina barn att de ska visa respekt och lyssna, men de själva respekterar inte sina barn. De tvingar på dem matchande kläder och toffsar i håret och massa andra onödiga saker. Varför tror ni så otroligt många barn är bråkiga med maten? Jag tror att det är för att det är ENDA gången de vet att de verkligen kan bestämma över sig själva, det enda som ingen kan tvinga dem till.

 

/J

http://www.hemmaforaldrar.se/farlig_stress.htm

 

Samma stress som de pratar om upplever ett barn som får skrika sig till sömns eller på andra sätt blir lämnade. Dessa barn var ändå 3-4 år, så att ett spädbarn inte skulle ta skada av att bli lämnad ensam är helt fel! Om vi fått höra att "det är värst för dig som förälder, barnet tar ingen skada, det är bara lite gråt" snälla TÄNK OM! 

Och läs gärna länkarna i inlägget! :)

 

/J

Jag kommer ALDRIG någonsin förstå varför man gör så. 

/ O 

/ O 

Jag har haft dålig inspiration och har tyvärr fortfarande det men jag vill att ni ska tänka över några saker och gärna kommentera!  

Vad är det som gör att föräldrar hotar sina barn? T.ex om du inte kommer så går jag!

Hur tolkar barnen hoten? Det är ju tomma hot, ingen skulle någonsin lämna sitt barn ensam i ett köpcentrum eller okänd plats, så varför hota barnet med det? 

Jag hör föräldrar som hotar sina barn med att lämna dem nästan varje dag. Varför?

Trevlig kväll! 

/ O

/ O

Jag vill förtydliga mitt senaste inlägg.

I inlägget räknade jag med att alla föräldrar ser vilken sorts närhet sitt barn behöver och i vilket syfte man ger sitt barn närhet. Är det för barnets skull du kramar eller för din egen skull?

Närhet kan ju faktiskt bli för mycket även fast det inte är illa menat. 

Det finns faktiskt dagar då jag inte vill bli omhållen, och jag tror att bebisar och barn kan känna likadant.

 

För vems skull?

Se ditt barn!

 

Jag vill inte anklaga någon för att vara en dålig förälder eller att de inte älskar sina barn. ALLA älskar sina barn och vill att deras barn ska må bra och få en bra uppväxt.

Jag vill därmed säga att jag inte tror att det är den en skilde förälderns fel att de testar metoder så som Anna Wahlgrens Sova-Hela-Natten-Kur. Jag tror att föräldrar testar sådana metoder i all välmening. 

Men.. varför har vi byggt ett samhälle där vi måste testa sådana metoder? Varför måste vi träna upp våra barn att somna på ett ohumant sätt? Vad är det för samhälle vi har byggt när man ska behöva använda metoder där man går helt emot sina moders- och fadersinstinkter. 

Jag blir rädd av att tänka på det. Varför har föräldrar idag så bråttom att det måste börja dressera sina spädbarn? Vad är det som gör att majoriteten av spädbarnen idag är så utsmyckrade men inte sedda?

 

 

Alla är olika med olika sorters behov, även barn och som förälder får anpassa sin uppfostran efter individen.

MEN jag kommer aldrig att godta att SHN-Kuren is the way to go, iaf inte för mina barn!

 

Trevlig kväll önskar jag er!

/ O

Hur kommer det sig att mammor som använder sig av diverse "metoder" blir så hysteriska när någon ifrågasätter dem? är de för att de någonstans i sina mammahjärtan känner att det dem gör kanske inte är det bästa för barnet, men de orkar bara inte, så därför tar de till en metod?

 i alla forum och på alla trådar där jag läst om olika sovmetoder och annat så blir alla så jävla kränkta när någon säger emot dem, de blir arga och börjar argumentera helt hysteriskt. 

om man är övertygad om att det sättet som JAG använder är det bästa för MITT barn, så varför känner man då det extrema behovet av att försvara sig? om någon skulle ifrågasätta mitt val att bära mitt barn och trösta det oavsett vilken tid på dygnet det är, så skulle jag inte hysteriskt börja prata om forskning som visar ditt och datt. så länge JAG vet vad som är bäst för MITT barn så är det väl skit samma vad alla andra tycker?

/ O 

Jag har läst om Anna Wahlgrens metod sova-hela-natten-kur.. Jag är väldigt fundersam och jag är strikt emot! Så får man inte behandla barn. Så får man inte behandla någon! 

Jag vill höra era åsikter! 

För eller emot SHN-metoden? 

/ O 

Det finns inte något som heter den perfekte föräldern, Alla gör fel oavsett om man har barn eller inte. Människor är inte perfekta och det är inte perfektion som vi strävar efter.

Vi vill få upp ögonen på föräldrar i dagens samhälle. Kära älskade människor i Sverige. Vi har skapat oss ett samhällsproblem. Många barn idag liknar mer en assecoar än en människa. Föräldrarna måste ha lagt timmar på att hitta alla dessa fantastisk fina barnkläder som matchar från topp till tå. De flesta barnen idag är väldigt välklädda, åtminstone i vårt område. De är så välklädda att de inte får bli smutsiga. Kan de inte leka lite mer försiktigt? Kläderna kan ju gå sönder, och de var faktiskt väldigt dyra. Det borde barnet förstå!

men sen då? Alla dessa timmar och pengar som föräldrar lägger på att shoppa snygga märkeskläder till sina barn, vad är det värt när de ändå inte blir sedda?
Vi ser inte längre våra barn! Vi har byggt oss en värld där vi har bråttom hela tiden. Ett samhälle där tid är pengar och valet mellan pengar och barn blir helt skevt. Pappor jobbar ihjäl sig för att kunna köpa saker till sina barn. Barn skriker sig röda utan att bli hörda. Mammor sitter med sina lattor och Iphones och tror att de umgås med sin bebis som sitter i sin barnstol en bit bort. Om barnet börjar gnälla så får de låna mammas iphone en stund så att de blir tysta igen. De får ju inte störa mamma när hon fikar. Ser inte alla detta?

Vi ser inte varandra och då kan vi inte heller se våra barn.

 

Köpcentrum har blivit det nya tillhaket för föräldrar och deras barn. Ja, det är tråkigt väder ute idag men det regnar inte, ändå spenderar föräldrar sina lediga dagar med sina barn i ett köpcentrum.

Man lämnar sina gråtande barn på dagis, man åker till sitt arbete, hämtar dem men sen då? umgås ni med era barn?

Är det verkligen att umgås på barnens villkor i ett köpcentrum inne i en klädesbutik i ett provrum? Får ditt barn verkligen utlopp för sin energi?

 

Vad tycker ni?

 

/ O & J

 

 

Idag är det en riktig höstdag. Mulet och lite halvdassigt på himlen. Man skulle helst stanna inne hela dagen och kolla på tv eller lägga pussel. Men lika självklart som att jag tar ut mina hundar oavsett väder och aktiverar dom oavsett hur trött jag är, så ska det också vara självklart att aktivera och umgås med sina barn. Då menar jag inte att aktivera barnen genom att trycka en iPad i handen på dem..

Jag ska berätta om vad jag såg en gång när jag var ute med hundarna. 

Jag gick förbi ett café, det var jättevarmt väder och våren skulle slå om till sommar. 

Caféet hade många gäster. Framförallt latte-mammor och deras barn. Barnen springer över allt.. Det ser ut som att barnen stör sina egna föräldrar. Föräldrarna kastar emellanåt onda ögat. 

Några meter från caféet finns en liten plast ruschelkana där ser jag två barn som leker. Den ena ropar på sin mamma. Barnet springer fram. "Mamma titta, titta rå!" Mamman som sitter med sin latte i ena handen, ett spädbarn på armen och pratar med sin vännina som sitter mittemot bryr sig knappt. Barnet springer tillbaka till ruschelkanan och ropar igen "mamma kolla, kolla vad jag kan" mamman reagerar inte. Barnet fortsätter ropa och tillslut ropar mamman tillbaka "om du inte skärper dig så åker vi hem". Sedan börjar hon prata med sin vännina igen. Barnet ser ledsen ut och åker från ner från ruschelkananen. Mamman såg inte barnet åka. Men det gjorde jag!

Mitt hjärta gick i tusen bitar av den här händelsen. Jag ville springa fram till barnet krama om och säga att jag kan sitta hela förmiddagen och kolla på när hen åker ruschelkana. 

När barnet hade tröttnat skulle jag gått in på caféet tagit med fika och min vännina och tagit barnet till lekparken som ligger 5 min bort. 

Men jag går bara förbi. Jag ser de ledsna och osedda barnet och tänker, att jag aldrig ska stänga mina ögon för mina barn. 

Se era barn och låt dom visa er 1000000 gånger vad dom har lärt sig. 

/ O