En enad front?
Kategori: Allmänt
Något som man läser och hör överallt och ingenstans är att föräldrar måste stötta och hålla med varandra inför sina barn. Man får inte säga emot varandra om barnet frågar om hen tex får gå ut och leka efter middagen. Om pappa säger nej så måste mamma hålla med annars kan barnet bli förvirrat eller något liknande. Föräldrarna måste visa att de tycker samma sak hela tiden och helst ska de ha pratat om det innan frågan ens dyker upp så att de vet vad de ska säga. Jag förstår inte detta. Kan någon tala om för mig varför det är så viktigt? Varför ska det alltid vara föräldrarna mot barnet, två mot en? Varför kan inte den ena ibland steppa upp för barnet och säga emot om de inte håller med vad den ena föräldern tycker? Det känns ofta som att föräldrarna isåfall grälar om det efter, inför barnet håller de alltid med varandra.
Vad är det som är så farligt med att ge barn rätt i sak? Man är väl en familj där alla får komma till tals? Jag tycker att det är hemskt respektlöst att alltid vara två mot en. Och såhär känns det som att det alltid är, det spelar ingen roll hur gammal man blir. Sålänge man bor hemma är det föräldrarna mot barnen.
Vad lär man barnen då, när de alltid får se att mamma och pappa håller alltid med varann och har alltid rätt. Eller snarare vad lär man dem inte? Om man aldrig visar sina barn att man kan tycka olika om saker så får de inte lära sig att hanter konfliker. Jag tror att många vardagsbråk med barn kunnat undvikas om föräldrar inte var så sjukt rädda för att ändra åsikt. "Ett nej är ett nej. Det måste barn lära sig. De ska inte tro att det går att tjata till sig saker" (missförstå inte det här nu. Jag menar inte att barnska få äta godis varje dag eller spela spel halva nätterna). Nej självklart inte men om man lär sig från början att tjata eller bråka är enda sättet att kanske eventuellt få sin vilja igenom, så är det klart att man tjatar eller blir frustrerad, åtminstone när man är gammal nog att tala för sig. Varför lär man inte barn att argumentera för sig istället? att lösa dessa små varsagskonflikter tillsammans med sitt barn istället för att vara så auktoritär och dominant som föräldrar många gånger blir. Ibland får barnet kanske inte som den vill men med handen på hjärtat, hur många av alla dessa 'får jag?"-frågor är orimliga? Jag skulle bli stolt om mitt barn kunde argumentera för sin åsikt och komma med bra idéer för att få sin vilja igenom. Dessutom tror jag att om man inte hela tiden håller på och säger nej 500 gånger om dagen (ofta) helt i onödan så blir det inte så mycket bråk de gånger man faktiskt känner att nej just det där får du faktiskt inte göra. Dessutom kan man med fördel lära sitt barn att respektera sina föräldrar, genom att respektera sitt barn. Istället för att skrika: om inte du slutar skrika så åker du in på ditt rum! Så kan man säga: jag får ont i öronen när du skriker och om du inte slutar så vill jag inte vara med dig, då går jag in i ett annat rum.
Jag är övertygad om att ifall man uppfostrar sina barn med respekt och kärlek så är det vad man får tillbaka. Det många gör fel är att de tjatar på sina barn att de ska visa respekt och lyssna, men de själva respekterar inte sina barn. De tvingar på dem matchande kläder och toffsar i håret och massa andra onödiga saker. Varför tror ni så otroligt många barn är bråkiga med maten? Jag tror att det är för att det är ENDA gången de vet att de verkligen kan bestämma över sig själva, det enda som ingen kan tvinga dem till.
/J