tillbaka till Anna wahlgren.. jag Blir mörkrädd när jag läser vad som står i trådarna på hennes forum. tex så är det en tråd där en mamma pratar om sin 12dagarsbebis som sen två dagar tillbaka börjat krångla med sömnen. hon är alltså orolig för att hennes bebis som har levt i TOLV dagar inte kan sova och äta på kommando. hon nämner även att Barnet sover i en egen säng. säga vad man vill men jag tror inte att det är hälsosamt för ett spädbarn att sova utan sina föräldrar. det finns forskning som visar att barn under tre år inte kan minnas sina föräldrar helt och alltså inte förstår att mamma och pappa är i rummet bredvid. varför skulle (framförallt) ett spädbarn förstå att det inte är farligt att sova ensam? på vilket sätt ska en bebis som tvingas trösta sig själv (läs: förstå att ingen ändå bryr sig om du gråter så det är lika bra att ge upp, googla inlärd hjälplöshet) kunna bli trygg? i bebisens värld så är hen ensammast i världen och lämnat att dö. hur ska en bebis förstå att klockan faktiskt är mitt i natten och att hen får faktiskt vänta till morgonen innan någon kommer. ett barn har inte den tidsuppfattningen? i barnets värld så har mamma och pappa lämnat för alltid. hur ska de fatta att om de bara somnar om så är det snart morgon och då kommer mamma och bär upp dig. det intressanta i dessa trådar är att i princip ALLA tar upp hur jobbigt det känns att behöva höra sitt barn gråta sig till sömns och (om det tar lång tid att "kura" dem) att de är nära på att ge upp. no shit!!!! ALLA våra instinkter säger åt oss att plocka upp ett barn som gråter. hur kommer det sig att inte vi, precis som djuren, följer våra instinkter för inom oss så känner vi ju vad som är rätt, eller hur?