Vi är två vänner som jobbar i ett stort köpcentrum i Stockholm. O jobbar i en klädesbutik och som servitris, och J på en snabbmatskedja. I våra arbeten så möter vi väldigt många föräldrar och barn, och det vi ser skrämmer oss. Hur kommer det sig att det är så otroligt många barn idag som är missnöjda och missförstådda. Varför skriker så många föräldrar på sina barn och varför väljer man att spendera sina lediga dagar i ett köpcentrum där barnen inte är i fokus. Vi vill lyfta fram det vi ser som problematiskt i dagens barnuppfostran, och förhoppningsvis öppna några ögon för vad vi ser varje dag.
häromdagen såg jag en mamma med en glad liten flicka på ca 3 år. De hade precis ätit klart och mamman sa: nu slå vi gå. okej svarar barnet glatt och de reste sig. då började det. mamman sa: så sätt dig i vagnen. nej jag vill inte, så barnet. mamman tog då barnet (som var fullt kapabelt att gå) och började trycka ner barnet i vagnen. barnet började inte helt överraskande att kämpa emot och tillslut gråta. mamman blev mer och mer frustrerad och lyckades tillslut spänna fast barnet i selen som fanns i vagnen. de går därifrån och barnet gråter och skriker. varför gjorde hon så? varför kunde inte barnet fått använda sina ben och gå? hon hade antagligen blivit trött efter ett tag och då självmant sätt sig i vagnen, men istället blev det nu en väldigt stor grej av det och massa bråk. jag hade god lust att fråga mamman om hon hade uppskattat att bli nedtryckt och fastspänd på samma sätt. är det stressen som gör det? varför måste man hela tiden ha bråttom? varför kan man inte ta de extra 10 min som det kanske tar om barnet ska gå själv? barnvagnen ska väl vara en mysig plats där man lägger sig när man vill vila? för det där barnet blev barnvagnen en obehaglig plats. respektera era barns kroppar och håll inte på och tvinga dem i så onödiga situationer! barn tar tid, så är det! /J
Kommentarer
peachbeast säger:
Jag försöker låta mina barn få göra så mycket de kan själva. Jag har oftast det omvända problemet - att de kan men vill få hjälp ändå. Ibland hjälper jag då, ibland inte. Tyvärr är vårt samhälle inte så tillåtande när det gäller att ta tid på sig. Allt ska gå snabbt, smidigt och utan förseningar. Jag försöker strunta i den normen så mycket jag kan och exempelvis låta 1-åringen gå själv hela vägen till bilen. Vissa människor har svårare att bryta normen och vissa kanske inte kan ens en gång. Det är alltså inte alltid enkelt att låta barnet göra sitt i sin takt för att man helt enkelt inte hinner.
Bloggadress: http://supermancat.blogspot.com